bilden är lånad här

Min första kärlek...

Jag var 13 år, hade precis börjat läskiga högstadiet med eget skåp och kemilektioner (ih!). Då såg jag Honom med stort H. Han var ett år äldre och ansågs nog som en av skolans snyggaste killar. Vad hade jag att erbjuda honom, mitt självförtroende var nere i källaren och jag kunde aldrig ens drömma om att han och jag skulle ens prata med varandra.

Hela högstadiet tänkte jag på honom, jag drömde om honom, fantiserade om hur det skulle vara om jag blev hans tjej...

När han slutade 9an var jag otröstlig, nu skulle jag inte alla fall få se honom i skolan varje dag och han skulle börja gymnasiet på en annan ort och flytta, så vi skulle inte ens ses av en händelse någon gång på byn...

14 år och okysst... man går liksom vidare i livet då, hittar nya föremål för beundran och drömmar, för inte vågade jag väl ta steget och verkligen tala om för någon stackars kille att jag var kär och intresserad...

Första året på gymnasiet, det var påsklov och vi var ute och festade loss, då ser jag Honom där på dansgolvet med sina gamla kompisar från högstadiet.

Min kompis pushade mig, så klart du måste bjuda upp honom nu när du har chansen! Så när det blev tryckarläge så gick jag fram och bjöd upp - och han sa ja!

Vi dansade flera danser och pratade också en del. Han berättade att han hade varit intresserad av mig då på högstadiet och att han tyckte att jag var söt... ingen av oss vågade ta första steget och då när vi sågs igen var jag kär i en annan och han hade flickvän så det blev inget mer än en kram och ett hej vi ses kanske någon gång.

För några år sedan såg jag honom igen, jag satt i en bil och vi körde om hans bil i stadstrafik, han hade inte mycket hår kvar, i baksätet satt 1 barn och en mamma och i framsätet satt en bebis. Han såg trött ut, så där som småbarnsföräldrar tenderar att göra, men någonstans i all den vuxna mannen med familj så såg jag 14 åringen... Han med snabba moppen... drömkillen...

I morgon: Mina föräldrar... oj oj oj - mamma å pappa - håll i hatten! :)